Ur led är tiden

Ja, ur led är verkligen tiden. Jag om nån brukar säga att tiden går så fort. Att man inte hinner fatta att man är ett år äldre innan man fyller år på nytt. Eller att det känns som om det bara är måndag och fredag i veckorna. Jag brukar verkligen tycka så. Jämt. Men inte nu. Nu sniglar sig tiden fram och det känns som om det är evigheter sedan plusset på stickan. Fast det ju bara är en dryg vecka som gått.

I helgen ska vi i alla fall åka iväg på en tripp med goda vänner. Kanske precis vad jag behöver. Komma bort och tänka på annat ett tag. Och smyga ännu mer med att ta på tuttarna för att känna är de ömmma eller inte. Nä, jo kanske, lite, ganska. Det ändrar sig under dagen det där. Just nu är de ganska ömma. Men illamående har jag inte känt av ett dugg. Jag välkomnar det annars. Allt som är ett tecken är välkommet. Kom, bara kom!

Täppt i näsan

Idag vaknade jag täppt i näsan. Jaha, en förkylning på gång. Men så kom jag på att jag läst nånstans att man faktiskt kan få förkylningstecken av att vara gravid. Tydligen så är det så att det kan få nåt i näsan att svullna och på nåt sätt ge nästäppa och problem med bihålorna. Fast jag vet ju inte ens om jag är gravid. Jo, jag har fått ett plus på stickan men inte tagit blodprov och jag har inte varit på ultraljud än så jag vet inte om det finns nåt därinne. Så det är säkert bara en vanlig trist förkylning som är på gång.

Blir ganska lätt rejält andfådd också så det om nåt är ju tecken på en förkylning. Har blivit en latmask, orkar ingenting. Men idag ska jag ge mig ut på en promenad i mina varma tjocka gosiga stövlar. Jag bara ska. Fast inte än, men dagen är ju lååååång!

Förbud att googla

Jag har infört ett förbud för mig själv. Inget googlande. Inget alls för mig just nu.
För jag bara letade mig in på sidor om missfall, utomkvedshavandeskap, hinnsäck utan foster. Det går som det går och det finns mycket som kan hända. Men inget blir bättre för att man läser en massa om det. Händer det så händer det ändå, oavsett. Men det är konstigt att det nån gång kan gå vägen, så mycket saker det finns som faktiskt kan inträffa...

Trött. Orkeslös.

Jag är trött. Inte så trött, sov-trött precis, men väldigt trött i kroppen. Orkeslös. Utan kraft. Orkar inte så mycket mer än att jobba. Jag har ett ganska krävande jobb där man måste vara med hela tiden. Inte många stunder av stillhet och ensamhet precis. Skulle vara på toa då...

Skönt att det är OS på tv. Då kan man lägga sig i soffan och bara slötitta på det utan större ansträngning (Anja Pärsson jag tänker på dig, hoppas allt gick väl med dig!). Har sovit en stund i soffan ikväll men annars är det som sagt mest kroppen som är trött och min kraft som inte räcker till. Har inte vilja till att göra så mycket mer än att jobba och slöa i soffan. Tror att det i alla fall delvis beror på den psykiska stress detta nya tillstånd innebär.

Annars inte många tecken i kroppen alls. Skulle vara lite ömma tuttar då. Fast inte lika ömma hela tiden. Går lite upp och ner. Är inte det märkligt? På kliniken sa de att man kan kolla om man har mörkare vårtgårdar eller synliga blodådror. Men allvarligt, jag kollar inte mina tuttar så ofta (förutom nu då när jag kollar hela tiden och smygsmåknådar på dem för att känna om de är ömma) så jag vet faktiskt inte riktigt om det är nån större skillnad. Tips, kolla era tuttar noga redan nu så ni vet hur de ser ut = lättare att bedöma om ni har några tecken på dem!

Det går upp och ner

Det går upp och ner i mitt sinnestillstånd just nu. Ena stunden är jag glad. Glad för plusset och glad för vad som kan vänta oss framöver. Nästa stund är jag ledsen. Ledsen för att jag inte vet hur det går, inte vet om det finns nåt inuti mig eller inte. Är ju så mycket som kan hända. Jag är glad men orolig också.

Trodde att ett plus bara var glädje. Nu vet jag att det är så mycket mer. Också. Oro och glädje gemensamt. Orkar inte mycket mer än att bara vara just nu. Tänker mycket. Har svårt att koncentrera mig.

Försöker leva i nuet men det är svårt. Detta är så stort och ogreppbart för oss. Längtar tills efter första ultraljudet. Så att man vet vad de ser. Fram tills dess kommer jag att vara i detta vakuum känns det som.

Plus

Ja, jag väljer att med er hjälp (tusen tack alla för era fina ord och positiva tankar till mig) tro att det faktiskt är ett plus. Tänk ett plus! Det är helt otroligt. På alla dessa år har vi inte ens fått se ett plus. Bara det är ett framsteg för oss.

Jag vet att det kan vara slut redan ikväll eller imorgon. Jag vet att allting kan hända. Jag vet att det kan rinna ur mig närsomhelst. Att ha skräcken hand i hand med glädjen är en IVF:ares liv. Så jag vet allt det där.

Men just precis nu väljer jag att vara glad och att njuta åt det plus vi fått. Det är i alla fall ett plus. Längre än vi någonsin kommit. Och nu hoppas hoppas hoppas vi ju så tummarna blir blå att det ska gå hela vägen. Hoppet är trots allt det sista som lämnar en!

Yippppppiiiiiiieeeee...Eller?

Ruvardag 18 och dag T. T som i testdag. Ni kan tro att jag var nervös när jag tog fram testet imorse. Darrade som ett asplöv hela jag. Och så tog jag det. Och det visar ett svagt svagt plus streck. Tror jag.... Jag har aldrig fått nåt plus innan i hela mitt liv så jag vet inte. Vad tror ni, visar det plus eller??

Tänkte jag skulle ringa lokala barnmorskan och be nån där ta ett nytt test, hon som har sett några i sin dag och vet hur de ska se ut. Hon var jätte negativ när jag ringde. "Ja, klinikerna låter er alltid testa för tidigt. Så tidigt kan man inte veta om det är en graviditet. Det är bättre att vänta minst tre veckor". Tre veckor, höll på att dö av 18 dagar. Så dit tänker jag inte gå. Ringde kliniken som sa att har det gett ett plus, om än svagt, så är det ett plus. Sedan kan allt hända efter det men ett plus är ett plus. Kände mig lite lugnare. Fast det lodräta strecket är ju jätteskarpt och det vågräta jättesvagt. Ni tjejer som sett + tidigare. Kan jag lita på att detta är ett riktigt plus?

Jag testade inte

Ruvardag 17 och ingen mens i sikte. Än.

Jag testade INTE idag. Jag skrev ju att jag lovade mig själv att aldrig testa för tidigt mer efter min allra första ET när jag gjorde det och sedan kom mensen... Så jag bestämde mig för att inte göra det.

Jag resonerade ungefär som så här: Testar jag idag och det blir minus och så kommer mensen idag (senare då eftersom jag i så fall skulle testat imorse) så kommer jag tänka "där fick du för att du var så nyfiken". Testar jag på rätt dag och det i alla fall visar minus så kan jag ju inte göra mer. Då har jag ju väntat in rätt dag i alla fall. Och jag tänkte att har jag väntat så länge så dör jag inte av en dag till.

Så imorgon gäller det. Jag är sjukt rädd för att det ska visa ett stort jävla fett minus fast jag inte fått mens än. Min mens funkar nämligen så att den kan komma lite när den känner för det. Ibland har den bråttom, ibland är den långsam. Så den kan komma på lördag om den känner för det. Och då blir det inget + imorgon. Det kan förstås bli ett + också men jag har så starka känslor för att det inte kommer att funka för oss så jag vet inte. Känner lite att det kanske bara är kroppen som är sen och att det inte alls blir nåt roligt imorgon.

Har förresten tänkt gå in på era bloggar ni som peppat och kommenterat här så mycket. Och peppa lite tillbaka. Men har inte orkat. Förlåt! Har haft fullt upp med att klara mig själv om man säger så. Har mått jättedåligt över denna väntan. Verkligen jättedåligt. Det är inte lätt att förstå eller jo, är det nån som kan förstå så är det ju ni såklart. Men jag ska skärpa mig när jag vet svaret. Då kommer jag att kolla till er var så säkra. Antingen bryter jag ihop och går vidare. Eller tjuter jag av glädje. Imorgon vet vi!

Köpt graviditetstest

Ruvardag 16 och än så länge är allt lugnt.
Idag har jag köpt graviditetstest. 2 st. Och en ny skräck har satt sig i mig. Tänk om jag förblir mensfri och kommer att testa mig. Och så visar det inget plus! Det kan ju hända. Att man inte fått mensen måste inte betyda att man är gravid. Eller hur?

Jag har också ett annat dilemma. Testdag är på fredag. Efter IVF1 och ET så testade jag för tidigt. Hade fått bruna flytningar då men barnmorskan sa att det inte behövde betyda nåt. Jag testade en dag för tidigt. Ville ju så ofantligt mycket att det skulle ha gått vägen. Det var negativt. Och dagen efter kom mensen. Då lovade jag mig själv att ALDRIG testa för tidigt igen. Att inte bli snuvad på konfekten så där igen.

Men jag har ju varit sjukt orolig den här gången. Och idag ringde jag kliniken. De hörde nog min oroliga röst. De sa att många har testdag 14 eller 16 så om jag ville kunde jag testa en dag tidigare eftersom de har ganska sen testdag. Så nu är jag i valet och kvalet. Testa imorgon, alltså en dag för tidigt eller hålla ut en dag till och testa på fredag på rätt dag?

Idag knappt nåt ont i magen alls. Bara lite i förmiddags. Inga "står mig upp i halsen känslor" alls. Lite ömma bröst men inte så mycket. Ganska gult kiss idag också men eftersom jag idag gått säkert 27 gånger på toa har det inte hunnit bli så gult mellan gångerna... Lätt andfådd efter en tur från ett ställe till ett annat på jobbet. Lite yrsel kände jag en liten stund i förmiddags. Har jag sagt att jag är nervös? Jävligt nervös!

Både hatad och efterlängtad

Ruvardag 15 och ännu inga överraskningar som jag inte vill ha... Fortfarande inget rött i trosan eller toastolen alltså. Det är konstigt det där med mensen. Att den är både hatad och efterlängtad. När man ska starta en ny behandling bara väntar man på den. När man gjort en återläggning bara skyr man den som pesten och vill absolut inte ha den.

Där är jag nu. Vill absolut inte ha den. Men jag såg i mina gamla anteckningar att när jag gjorde IVF1 för längesedan och gjorde mitt första ET så kom den bara 1 dag innan testdag. I och för sig var jag stimulerad då (vaggisar) och nu är det ju helt naturell. Men i alla fall. Min mens funkar så efter alla behandlingar vi gjort att den kan komma lite när den vill. Ibland bestämmer den sig för att komma fort och ibland för att dra ut på tiden lite. Därför kan man verkligen inte vara säker. Den kan komma precis när som helst. Så jag tar inte ut nåt i förskott även om hoppet stiger för var dag som går.

Tusen tack alla ni söta därute som peppar och hejar på mig. Vad skulle jag gjort utan er? Tack tack tack!

Jag springer på toa precis hela tiden för att kolla. Jag har varit stirrig varje gång men denna gången är värre än vanligt. Känns det som. Jag är värsta miffot och idag fick jag knappt nåt vettigt gjort på jobbet. Har så svårt för att koncentrera mig just nu. Herr H säger "det går ju som det går, du kan inte påverka det" och han har ju så rätt men det är svårt att bara vänta och vänta och vänta. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Det är testdag på fredag och dit är det ju så långt!

Idag har jag också haft ont i magen, fast en annorlunda magont kändes det som mitt på dagen. Jag blev skitskraj och tänkte nu kommer det (röda) men inget hände. Har inte ont hela tiden utan det kommer och går lite. Har varit enormt frusen idag. Framförallt efter den där annorlunda magondan. Har känt litegrann att "maten står upp i halsen" idag också men mindre än igår. Har haft lite flytningar idag också men betydligt mindre än igår. Kom några stickande känslor nere i underlivet idag mitt på dagen också. Hjälp om jag kunde veta vad detta tyder på. Vet ju att symptomen för mens är snarlika dem för graviditet så det är svårt att veta. Mitt kiss är ganska gult också, även om jag varit på toa för inte så länge sedan (så det beror inte på att jag väntat länge med att gå). Ja vi får se vad som händer. Jag hoppas ni inte tycker att jag är för intim i det jag skriver. Men jag gör det mycket för min egen skull också. För att veta hur det var och kändes inför framtiden.

Vilken terror

Ruvardag 14 är snart till ända. Och jag är mer än lovligt nervös. Kollar trosorna sådär 22 gånger om dagen (och det förutom de gånger jag går på toa). Ännu inget rött varken i trosan eller när jag kissar.

Men hjälp vilken terror det börjar bli nu. Jag vet ju att det kan ändra sig på en sekund. Slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Men jag såg precis på Himlen kan vänta. Och jag säger det igen. Det finns de som har det värre. Vilka kämpar de är allihop. Och så sitter jag här och vågar knappt gå på toa:-)

Symptomen idag har varit ont i magen lite till och från. Imorse ont. Mitt på dagen inte ont alls. Eftermiddagen lite ont igen. Nu känner jag lite men inte så mycket.
Känner mig frusen. Har lite känslan av att "maten står mig upp i halsen". Kan inte riktigt förklara men känns som om den är liksom högt upp inne i mig och då åt jag ändå för ganska länge sen. Men jag mår inte illa nånting alls. Har inte gjort det innan i veckan heller.

Har också idag haft rikliga (vita) flytningar. Lite ömma bröst, känns som om en punkt på yttersidan på dem var är extra öm, som en liten hård klump lixom. Spanar på mina bröstvårtor, sägs ju att de ska bli mörkare och större om man är gravid. Kan jag inte säga att jag tycker att de är. Kanske lite mörkare, men nä, är nog bara inbillning. Herr H sa faktiskt i förrgår att han tyckte att brösten blivit lite större. Ha, you wish!

Det enda jag kan säga säkert är att de symptom jag känner, inbillade eller inte, är min kropps symptom. För jag gjorde mitt FET i ostimulerad cykel. Vet inte om jag nämnt det men så är det i alla fall. Inga hormoner alls denna gången.

Fy vad jag haaaaaaaaatar denna väntan!

Skräcken lysande i ögonen

Ruvardag 13 och lugn söndag. Vaknade med ont i magen. Gick på toa med skräcken lysande i ögonen. Inget där som inte skulle vara där. Brösten ömmade liiiiite mindre i morse. Fram en stund på förmiddagen var det molande värk i magen igen. Tittade på en film för att distrahera. Funkade tydligen för sedan har jag inte känt mer i magen. Vet inte om det är bra eller dåligt...

Gick en promenad, i stilla och lugn takt såklart. Kände att jag under turen fick rejäla flytningar. Var säker på att de skulle vara röda. Så fort jag kom hem kollade jag men det var vitt. Trosorna var dock rejält blöta så jag fick blåsa dem torra med hårblåsen haha.

Kände mig lite yr efter promenaden och lite darrig i armarna (!) vet inte alls vad det kan bero på. Dålig kondis och för mycket dataknappande känns väl som den närmaste förklaringen.

Just nu känner jag ingenting av något slag. Vet inte vad som händer. Men förbereder mig för det värsta. Som alltid.

Dr Jekyll och Mr Hyde

Ruvardag 12 och städdag. Nu skiner hemmet så rent har det blivit och lakanen i sängen är bytta och sträckta och man kan slänga ett mynt där så studsar det. Typ.

Jag har också haft besök av Dr Jekyll och Mr Hyde idag. Båda inne i min hjärna.
Dr Jekyll säger:
Ont i magen idag också. Ont i brösten. Det kommer inte bli något + denna gången. Heller.
Mr Hyde säger:
Men man vet ju inte. Inte förrän man verkligen fått mensen.
Jekyll:
Den kommer inte så här tidigt. Det vet du, det gör den aldrig. Inom fem dagar har du fått den. Promise.
Hyde (bedjande):
Men kan jag inte få hoppas då, de fem dagarna. Ifred.
Jekyll (hårt och skoningslöst):
Du blir bara mer besviken ju mer du hoppas. Fatta att det inte funkar för er. Varför skulle det funka nu när det inte gått nån av gångerna förut. Vad är skillnaden nu lixom?
Hyde (nära till tårarna nu):
Men det finns ju alltid en chans, varje gång. Jag såg ju ägget på plats på skärmen på kliniken. Och katetern var tom, det sa ju läkaren. Så det kan ju ha funkat. Det finns ju de som lyckas på åttonde försöket. Åttonde. Fatta hur många det är (hopp i rösten).
Jekyll:
Men det gäller inte er. Det är inte meningen för er. När ska du fatta och lägga ner?
Hyde:
Gråter, får inte fram något mer. Tänk om Jekyll har rätt?

Men så går Hyde och tröstar sig med en godisbit, godisälskare av stora mått som han är. Och så blir det bättre för en stund. Skit samma. Det går som det går. Men då startar vi ju en ny behandling. Allt är klart för det så det är bara att köra igång. Jag tänker inte deppa ner mig. Åtminstone inte än. En hel värld finns där ute. En del ligger på sjukhus med hjärntumör (vän till en vän till en vän som gör det, fick veta det igår) och en del har ett barn som just fått cancer (jobbarkompis barn). Det finns alltid de som har det värre. Alltid.

Fredagsmys

Ruvardag 11. Och fredagsmys. Eller vad är det de sjunger i reklamen. Tänk att en reklam kan fastna så i hjärnan.
Idag fortsatt ömma bröst, ont i magen och ganska rikliga flytningar. Fast det har jag i och för sig haft ända sedan FET. Flytningarna alltså. Och så är jag så där frusen som jag också brukar vara innan mens. Känns alltid som influensa light innan mens på mig.

Jag måste bara få säga att jag är så glad och tacksam för den här bloggvärlden som uppenbarat sig för mig. På ett sätt hade det ju varit bättre att vara själv i IVF världen för jag önskar ingen annan att gå igenom det som detta innebär. Men samtidigt så är det så skönt med er för ni vet och förstår precis vad man går igenom. Ingen som inte varit i IVF världen vet ju hur det är. Men det gör ni!

Och jag tackar så mycket för alla era gulliga kommentarer ni lämnar med såväl råd som uppmuntran. Och ni skriver hur ni känner och har det. Och jag känner igen mig och förstår att det inte är nåt konstigt och nåt som bara jag har. Ja, kort sagt har en helt ny värld öppnat sig och jag vill verkligen tacka er alla! Jag känner mig som ett miffo ofta men tack vare er har det blivit lite lättare när man förstår att man inte är helt själv om alla känslor och tankar. Stora bamsekramar till er alla!

Har ju berättat att vi anmält oss till föräldra adoptionskurs. Ett av datumen som kursen skulle gå är vi borta på annat håll (långt bort från där kursen går) på en familjegrej som vi verkligen vill vara med på. Jag frågade om vi kunde få utebli en gång eller om vi nu måste vänta till nästa kurs (som dröjer innan den drar igång). Idag fick jag besked från den gulliga person som har hand om kursen att de har flyttat datumet för vår skull så att vi ska kunna vara med. Vad glad man blir. Vi är så tacksamma för det. Vilka fantastiska människor det finns därute i världen!

Min kropp vet om jag ruvar, men inte jag

Då är nästan ruvardag 10 passerad. Min kropp vet om jag ruvar, men inte jag. Känns konstigt. Idag har jag fått stora mens tecknet i alla fall. Ömma bröst. Jag tänker som så att varför skulle ömma bröst komma just nu, det som jag har vid så gott som alla mina menstruationer, om inte den vore på ingång? Jag är inställd på att det inte går vägen. Men kommer att lipa i alla fall. Igen.

Men jag läste nånstans om ett par som hade varit i IVF svängen länge och nästan gett upp men så på ett sista försök (åttonde) lyckades det. Så man vet aldrig. Kan ju funka till slut även om man har motgång efter motgång på vägen dit. Åtta äggplock. Tufft.

Ruvardag 9

Ruvardag 9 har det varit idag. Fast jag har också idag insett att jag nog inte är nån ruvare. Så jag kan inte jämföra mig med värphönan som på bilden jag lånat från hemslöjd.nu. Ja, ägget är väl kanske kvar i mig men det har inte fäst. Det kan det inte ha gjort för jag har inte sett ett enda tecken som skulle visa att det har fäst. Inte ett jävla tecken alls!

I landet för längesen när vi började planera barn så var jag på bokrea. Och när jag gick ut därifrån hade jag köpt en gravidbok. Trodde ju i min enfald att det inte skulle ta så lång tid innan jag behövde läsa den. Yeah right...!

I alla fall är det en bok som är väldigt tummad på de första sidorna och med orörda blad i mitten och längst bak. För det står nämligen längst fram hur man märker att man är gravid och hur det känns. Efter varje ET och varje FET har jag bläddrat i boken och letat tecken men aldrig hittat några på mig. Kan den väl nästan utantill vid det här laget.

Men varje gång kollar jag i den ändå. Och det finns inga tecken på mig. Känner inte ett skit. Förutom då de tecken som tyder på det rakt motsatta nämligen att mensen är på intågande för jag har börjat få finnar i ansiktet och det slår aldrig fel att det kommer små rackare när mensen är på gång. Så jag bara vet, men har ändå en liten liten gnutta hopp som inte kommer att lämna min sida förrän floden är ett faktum.

Men jag har också idag kontaktat kommunen angående adoption. Tänkte bara jag skulle kolla lite vad som gäller men det slutade med att vi nu är inbokade på en obligatorisk föräldrakurs som drar igång ganska snart. Så det var snabba ryck. Jag som trodde man fick vänta länge på sin tur. Men jag kanske ringde i rätt ögonblick. Eller så kände de på sig att vi som IVF:are har haft nog med väntan...

Har ju också nästa IVF att se fram emot. Vårt tredje. Det startar vi direkt efter att mensen kommit. Om den kommer...

Tulpaner från Amsterdam

Jag har varit ganska positiv idag också. Inte tänkt så mycket. Jag har köpt tulpaner. Tulpaner från Amsterdam. De står där så fina i sin vas med kallt vatten och bara sprider vår omkring sig. Tänkte att de kanske kunde muntra upp ännu lite mer.

Fick veta att några vi inte gillar alls ska flytta och bo på vår ort. Det kändes som en kall hand kramade hjärtat och vred om i 180. Först blev jag stum och tänkte nej. De har ljugit och hittat på så mycket att hälften hade räckt till en Hollywood film. Såna människor vill man inte gärna ha runt sig. Men när jag funderat en stund insåg jag att nu är det som det är, ska vi inte bränna ner huset de ska flytta till så kommer de att bosätta sig här vare sig vi vill eller inte. Bara att gilla läget alltså. Och ignorera. Och så var jag nöjd igen. Vad har hänt? Kan det vara så att ledsamma fru H har tagit semester? Om så bara för nån dag så är jag glad över det.

Får man säga att man gillar vinter? Jo, jag gör faktiskt det. Tycker att det är mysigt när det snöar. Tycker om tystheten det för med sig. Jag vill inte bli av med snön än. Det ska ju vara vinter när det är vinter och det är det nu. Jag föredrar också vår och sommar såklart men just nu är jag ganska nöjd med det vita täcket. Det är fint. Fast jag kan ju inte åka skidor. Måste ju vara lite stillsam. Promenader går bra men skidor skulle aldrig funka. Då skulle demonerna inta mig och göra mig mörk som Dart Vader.

Tänkt mycket positivt

Idag har jag tänkt mycket positivt. Faktiskt nästan hela dagen.

Ok, vi verkar inte ha så lätt för att få barn men vi har det ju ganska bra ändå. Vi är friska, våra familjer och vänner är friska. Ingen i vår närmaste närhet har någon sjukdom eller mår dåligt. Vi har varandra. Vi har ett hus som vi älskar på en ort som vi älskar att bo på. Vi har varsitt jobb som vi älskar. Oftast i alla fall. Vi har råd med mer än bara mat på bordet varje månad. Vi har världens bästa grannar. Vi har ett liv som vi trivs med. Förutom att vi inte har några barn. Hade vi haft det hade det varit fullkomligt. Faktiskt.

Men alla har sina krämpor och sitt kämpande. Detta är vår lott i livet. Och blir det ett plus till slut är det värt det. Det är värt alla tårar, alla svåra stunder, alla förbannade dagar när man inte orkat leva. Tror man. Men man orkar alltid. På nåt sätt. Det är värt det. Om det bara blir ett plus. Till slut.