Dr Jekyll och Mr Hyde

Ruvardag 12 och städdag. Nu skiner hemmet så rent har det blivit och lakanen i sängen är bytta och sträckta och man kan slänga ett mynt där så studsar det. Typ.

Jag har också haft besök av Dr Jekyll och Mr Hyde idag. Båda inne i min hjärna.
Dr Jekyll säger:
Ont i magen idag också. Ont i brösten. Det kommer inte bli något + denna gången. Heller.
Mr Hyde säger:
Men man vet ju inte. Inte förrän man verkligen fått mensen.
Jekyll:
Den kommer inte så här tidigt. Det vet du, det gör den aldrig. Inom fem dagar har du fått den. Promise.
Hyde (bedjande):
Men kan jag inte få hoppas då, de fem dagarna. Ifred.
Jekyll (hårt och skoningslöst):
Du blir bara mer besviken ju mer du hoppas. Fatta att det inte funkar för er. Varför skulle det funka nu när det inte gått nån av gångerna förut. Vad är skillnaden nu lixom?
Hyde (nära till tårarna nu):
Men det finns ju alltid en chans, varje gång. Jag såg ju ägget på plats på skärmen på kliniken. Och katetern var tom, det sa ju läkaren. Så det kan ju ha funkat. Det finns ju de som lyckas på åttonde försöket. Åttonde. Fatta hur många det är (hopp i rösten).
Jekyll:
Men det gäller inte er. Det är inte meningen för er. När ska du fatta och lägga ner?
Hyde:
Gråter, får inte fram något mer. Tänk om Jekyll har rätt?

Men så går Hyde och tröstar sig med en godisbit, godisälskare av stora mått som han är. Och så blir det bättre för en stund. Skit samma. Det går som det går. Men då startar vi ju en ny behandling. Allt är klart för det så det är bara att köra igång. Jag tänker inte deppa ner mig. Åtminstone inte än. En hel värld finns där ute. En del ligger på sjukhus med hjärntumör (vän till en vän till en vän som gör det, fick veta det igår) och en del har ett barn som just fått cancer (jobbarkompis barn). Det finns alltid de som har det värre. Alltid.