Det går upp och ner i mitt sinnestillstånd just nu. Ena stunden är jag glad. Glad för plusset och glad för vad som kan vänta oss framöver. Nästa stund är jag ledsen. Ledsen för att jag inte vet hur det går, inte vet om det finns nåt inuti mig eller inte. Är ju så mycket som kan hända. Jag är glad men orolig också.
Trodde att ett plus bara var glädje. Nu vet jag att det är så mycket mer. Också. Oro och glädje gemensamt. Orkar inte mycket mer än att bara vara just nu. Tänker mycket. Har svårt att koncentrera mig.
Försöker leva i nuet men det är svårt. Detta är så stort och ogreppbart för oss. Längtar tills efter första ultraljudet. Så att man vet vad de ser. Fram tills dess kommer jag att vara i detta vakuum känns det som.
måndag 15 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, jag förstår preciiis hur du känner! Innan man blir gravid tror man att bara man får det där plusset kommer man att bli så lycklig. Sen när det väl sker väntar en för mig nästan än mer outhärdlig väntan! Ussussuss. Men. Det jag försökte tänka att det var ju närmare en bebis än utan plus:) Veckorna går trots all oro. Efter att över att första hälften av graviditeten har passerat törs jag äntligen tro på att det faktiskt är en lite krabat där inne (det känns!). Ta det i delsteg; första ul, inskrivning osv. Hitta en bra barnmorskemottagning som förstår sig på oron med ivf-graviditeter! Vid det här laget har vi sett vår knodd bra många gånger tack vare förstående bm. Lycka till!
SvaraRaderaJag har aldrig varit i din situation, men jag kan förstå att det är svårt med koncentrationen.
SvaraRaderaKram Kix
Jag känner exakt samma sak. Oron och glädjen, upp och ner hela tiden. Jag kan acceptera mer och mer den här känslan och förstår att det är kanske helt normalt. Längtar också efter den första ultraljudet att se hjärtat slå...
SvaraRaderaKramar
Jag tror att det är många som kan känna igen sig i din blandning av oro och glädje.
SvaraRadera