Ur led är tiden

Ja, ur led är verkligen tiden. Jag om nån brukar säga att tiden går så fort. Att man inte hinner fatta att man är ett år äldre innan man fyller år på nytt. Eller att det känns som om det bara är måndag och fredag i veckorna. Jag brukar verkligen tycka så. Jämt. Men inte nu. Nu sniglar sig tiden fram och det känns som om det är evigheter sedan plusset på stickan. Fast det ju bara är en dryg vecka som gått.

I helgen ska vi i alla fall åka iväg på en tripp med goda vänner. Kanske precis vad jag behöver. Komma bort och tänka på annat ett tag. Och smyga ännu mer med att ta på tuttarna för att känna är de ömmma eller inte. Nä, jo kanske, lite, ganska. Det ändrar sig under dagen det där. Just nu är de ganska ömma. Men illamående har jag inte känt av ett dugg. Jag välkomnar det annars. Allt som är ett tecken är välkommet. Kom, bara kom!

Täppt i näsan

Idag vaknade jag täppt i näsan. Jaha, en förkylning på gång. Men så kom jag på att jag läst nånstans att man faktiskt kan få förkylningstecken av att vara gravid. Tydligen så är det så att det kan få nåt i näsan att svullna och på nåt sätt ge nästäppa och problem med bihålorna. Fast jag vet ju inte ens om jag är gravid. Jo, jag har fått ett plus på stickan men inte tagit blodprov och jag har inte varit på ultraljud än så jag vet inte om det finns nåt därinne. Så det är säkert bara en vanlig trist förkylning som är på gång.

Blir ganska lätt rejält andfådd också så det om nåt är ju tecken på en förkylning. Har blivit en latmask, orkar ingenting. Men idag ska jag ge mig ut på en promenad i mina varma tjocka gosiga stövlar. Jag bara ska. Fast inte än, men dagen är ju lååååång!

Förbud att googla

Jag har infört ett förbud för mig själv. Inget googlande. Inget alls för mig just nu.
För jag bara letade mig in på sidor om missfall, utomkvedshavandeskap, hinnsäck utan foster. Det går som det går och det finns mycket som kan hända. Men inget blir bättre för att man läser en massa om det. Händer det så händer det ändå, oavsett. Men det är konstigt att det nån gång kan gå vägen, så mycket saker det finns som faktiskt kan inträffa...

Trött. Orkeslös.

Jag är trött. Inte så trött, sov-trött precis, men väldigt trött i kroppen. Orkeslös. Utan kraft. Orkar inte så mycket mer än att jobba. Jag har ett ganska krävande jobb där man måste vara med hela tiden. Inte många stunder av stillhet och ensamhet precis. Skulle vara på toa då...

Skönt att det är OS på tv. Då kan man lägga sig i soffan och bara slötitta på det utan större ansträngning (Anja Pärsson jag tänker på dig, hoppas allt gick väl med dig!). Har sovit en stund i soffan ikväll men annars är det som sagt mest kroppen som är trött och min kraft som inte räcker till. Har inte vilja till att göra så mycket mer än att jobba och slöa i soffan. Tror att det i alla fall delvis beror på den psykiska stress detta nya tillstånd innebär.

Annars inte många tecken i kroppen alls. Skulle vara lite ömma tuttar då. Fast inte lika ömma hela tiden. Går lite upp och ner. Är inte det märkligt? På kliniken sa de att man kan kolla om man har mörkare vårtgårdar eller synliga blodådror. Men allvarligt, jag kollar inte mina tuttar så ofta (förutom nu då när jag kollar hela tiden och smygsmåknådar på dem för att känna om de är ömma) så jag vet faktiskt inte riktigt om det är nån större skillnad. Tips, kolla era tuttar noga redan nu så ni vet hur de ser ut = lättare att bedöma om ni har några tecken på dem!

Det går upp och ner

Det går upp och ner i mitt sinnestillstånd just nu. Ena stunden är jag glad. Glad för plusset och glad för vad som kan vänta oss framöver. Nästa stund är jag ledsen. Ledsen för att jag inte vet hur det går, inte vet om det finns nåt inuti mig eller inte. Är ju så mycket som kan hända. Jag är glad men orolig också.

Trodde att ett plus bara var glädje. Nu vet jag att det är så mycket mer. Också. Oro och glädje gemensamt. Orkar inte mycket mer än att bara vara just nu. Tänker mycket. Har svårt att koncentrera mig.

Försöker leva i nuet men det är svårt. Detta är så stort och ogreppbart för oss. Längtar tills efter första ultraljudet. Så att man vet vad de ser. Fram tills dess kommer jag att vara i detta vakuum känns det som.

Plus

Ja, jag väljer att med er hjälp (tusen tack alla för era fina ord och positiva tankar till mig) tro att det faktiskt är ett plus. Tänk ett plus! Det är helt otroligt. På alla dessa år har vi inte ens fått se ett plus. Bara det är ett framsteg för oss.

Jag vet att det kan vara slut redan ikväll eller imorgon. Jag vet att allting kan hända. Jag vet att det kan rinna ur mig närsomhelst. Att ha skräcken hand i hand med glädjen är en IVF:ares liv. Så jag vet allt det där.

Men just precis nu väljer jag att vara glad och att njuta åt det plus vi fått. Det är i alla fall ett plus. Längre än vi någonsin kommit. Och nu hoppas hoppas hoppas vi ju så tummarna blir blå att det ska gå hela vägen. Hoppet är trots allt det sista som lämnar en!

Yippppppiiiiiiieeeee...Eller?

Ruvardag 18 och dag T. T som i testdag. Ni kan tro att jag var nervös när jag tog fram testet imorse. Darrade som ett asplöv hela jag. Och så tog jag det. Och det visar ett svagt svagt plus streck. Tror jag.... Jag har aldrig fått nåt plus innan i hela mitt liv så jag vet inte. Vad tror ni, visar det plus eller??

Tänkte jag skulle ringa lokala barnmorskan och be nån där ta ett nytt test, hon som har sett några i sin dag och vet hur de ska se ut. Hon var jätte negativ när jag ringde. "Ja, klinikerna låter er alltid testa för tidigt. Så tidigt kan man inte veta om det är en graviditet. Det är bättre att vänta minst tre veckor". Tre veckor, höll på att dö av 18 dagar. Så dit tänker jag inte gå. Ringde kliniken som sa att har det gett ett plus, om än svagt, så är det ett plus. Sedan kan allt hända efter det men ett plus är ett plus. Kände mig lite lugnare. Fast det lodräta strecket är ju jätteskarpt och det vågräta jättesvagt. Ni tjejer som sett + tidigare. Kan jag lita på att detta är ett riktigt plus?